Romernas tid

007

Idag är det romernas internationella dag. Klockan tolv hissades den vackra, romska flagga på Gustav Adolfs torg, omgiven av två svenska, för säkerhets skull.

Flaggan är vacker, med sitt röda hjul mot blått och grön. Himlen och jorden. Och den eviga resan.

Livhjulet, ett starkt kort i tarot, för den som håller på med att spå sig.

Vinden var nyckfull, obestämt  och ryckig och det fladdrade inte så värst anslående. Men solen sken, även på de hopkrupna klädbylten som man kan se precis överallt nu, tiggande, tysta, tålmodiga romska rumäner,  många av dom.

De som ger oss dåliga  samveten, de som vi tycker synd om eller som irriterar oss där de sitter coh påminner oss om att livet i Europa inte är så där jättekul för många av dess medborgare.

Ständigt diskuteras om de är kriminella, utnyttjade av kriminella eller skojare i största allmänhet.

Jag vet inte. Inte var dom kommer ifrån, inte hur dom kom hit. Möjligen kan jag räkna ut, varför. Och då börjar jag ana så svagt,  att  det nog inte är så himla lätt, livet,  där dom kommer ifrån.

Dom gamla, tiggande damerna i sina hucklen gör mig mest ont. Dom påminner mig. Om alla dom söta, små gummorna som fanns när jag var liten. Alla hade dom hucklen, de flesta hade det svårt, men de var sega som enevirke och tuffa, motståndskraftiga, slitstarka.

En tid tillbaks öppnade en stor utställning på stadsmuseet som heter Vi är romer. Eftersom jag alltid glömmer bort ganska så elementära saker, hade jag en tanke, tt det var rätt dag idag, att gå och se den.

002

Men måndagar är måndagar, och då är museerna stängda. När ska jag lära mig det? Jag borde ha gjort det för länge sedan, när jag hamnade i Florens just på en måndag. Lagom kul för den kulturintresserade, museitörstande.

Så det blev ingen utställning idag. Utställningen håller på en bit in i nästa år. Så det finns gott om chanser, att få se den.

Jag tror, att den är bra. Seriös. Romer har själva varit med och producerad den.

En gång, när jag jobbade på Frölunda kulturhus, gjordes det en temautställning om romer. Den hette Zigenare. Och det var ändå inte så där jätte, jättelänge sedan.

Den var också bra, seriös. Även om det inte låter så idag.

Det fanns ett tält med, men inte var inte som jag trodde, ett spåtält. Minnet svek mig, nu har jag fått veta av Lena Holmqvist, min goda f d kollega och vän. Det var hon som gjorde utställningen: det fanns ett tält, som var en kopia av ett tält några familjer bodde i på 50-talet. Några romska män byggde det och kvinnorna inredde.

Det är det jag minns, att det var så fint inuti. Med duntäcken längs väggarna, altare med madonna och finporslinet undangömt. Bland mycket annat.

Fast det fanns en tuff kvinna som sa sig kunna spå och som hette Singoalla. På riktigt.

Det gjordes en fin katalog. Med Singoalla på med sitt barnbarn i moderna kläder. Hade jag katalogen kvar, skulle jag kunna skriva mer om just den utställningen. Den var före sin tid.

Det hjälper  faktiskt, att byta benämning, att sluta kalla folk för saker med ord som är stigmatiserande. Jag vet av egen erfarenhet. Ord kan göra väldigt ont. Ord kan särskilja och göra, att man inte får komma in, inte får vara med.

Ord gör, att man är dömt på förhand.

Så hur ska vi göra nu, med klassikerna? Med Rydbergs Singoalla? Med Kusturikas Zigenarnas tid? Med Strauss den yngres Zigenarbaronen?

Jag är uppvuxen med vildsinta pusta-toner på passionerade, ungerska fioler. Var det ungrare eller var det ungerska romer som spelade?

Och hur är det med dom vilt fladdrande, kastanjett-klapprande flamencodansarna? Spanjorer eller romska spanjorer?

När jag var liten kom det romer som då hette zigenare. Jag minns inte ens, att jag någonsin såg någon. Men de fanns. På riktigt och framför allt i min fantasi. Det gick ett sus i vinden när de anlände och slog sig ner vid flodstranden med sina vagnar. Och sina hästar. Och sitt främlingsskap.

Vi barn var jätterädda för dom, för det hade man omsorgsfullt präntats in i oss. Farligheten. Dom köpte barn, sa man. Märk väl: köpte. Inte stal. Så vem skulle man då var rädd för egentligen? Inte romerna, vad jag kan se. Möjligen för våra egna föräldrar, som skulle kunna känna sig lockade att för en guldpeng sälja sina barn.

Det var inte ett enda barn som försvann, så ingen lär ha blivit sålt. Och hade det varit sant, nog hade min ansvarslösa, lättirriterade mor varit en av dom som slagit till.

Bergis.

Jag får snart gå och se utställningen, som tyvärr inte var öppen idag. Men på Röhsska lär det ha festats. Det var säkert lattjo lajbans.

2 svar till “Romernas tid

  1. Hej! Mina grannar här på Isminis är romer. Från Albanien. Själva kallar dom sej tzigani. Bästa av grannar man kan ha. Dom håller koll på mitt hus då jag är borta,generösa och toleranta. Det är flera familjer i huset,just nu två familjer. Ibland tre. Många barn,en alldeles liten nyfödd,bara två veckor. En pojk. Han ger inte ett pip ifrån sej. Han bara äter och sover, sa hans mamma häromdan. Väldigt praktiskt,tyckte hon. Hennes dotter två år var en riktig piplisa,sa hon och skrattade. Karlarna i familjerna har fina röster,sjunger bra. Ibland kommer släktingar med bouzouki och dragspel.Våra trädgårdar vetter mot varandra så vi pratar över muren varenda dag. Barnen gillar kex och tycker att åtminstone varannan dag borde innehålla ett kexpaket. Jag håller inte riktigt med,bara nästan. Går det för lång mellan kexpaketen bultar dom på min dörr. Sex uppfodrande små ansikten med kex i blicken. Ta ett du med,säjer dom! I stort sett alla romer i Aten jobbar med att samla skrot. Metall,gamla kyskåp,tvättmaskiner…allt i plåt och stål och gammalt skräp vi inte vill ha. Dom kör omkring i rickshaw-liknande ekipage,som det alltid lagas och fixas med,känsliga små åkdon. Har dom nåt riktigt fint på lasset,som t.ex. gamla fina järnstolar,kafe-bord o.d. så har jag alltid första tjing. Oj,finns mycket roligt och intressant att skriva om mina grannar. Mer en annan gång!

    • Låter fantastiskt! Dom vill jag träffa. Ända sedan utställningen på Frölunda har jag inte haft förmånen att träffa en enda rom. Här lever vi i åtskilda världar. Men det är ju så det ska vara, så som du beskriver det. Jag tror, att livet, samhället, allt skulle bli intressantare och mer lärorikt och roligare, om vi kunde ta med alla och inte isolera och indela och ettikettera. Där jag bor finns några nya hus där det bor iranier. Jag brukar prata med dom, det började med kommentarer om deras trädgård. Dom är f-n så mycket mera lättpratade än övriga på gatan. Och jättetrevliga, vänliga människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s