Hipp, hipp och hemmagjord tårta

tårta 1

Idag behövde jag inte lördagsstäda för idag är det min födelsedag. Idag behövde jag inte göra något jag inte själv valt eller ville, så det blev väldigt mycket av ingenting.

Antagligen är det våren som slår omkring sig, eller så är det bara tyngden i att fylla år igen, men en osedvanlig stor och svårhanterlig trötthet satte klorna i mig hela min dag.

Det kan var inbillning, det kan vara åldern, det kan vara allt möjligt.

Jag fick det jag önskade mig i alla fall, ett par riktiga gummistövlar. Tretorn. Med rejäla sulor. Och gott om plats för extrasockorna.

För snart är det trädgårdstider på allvar, och jag har slitit ut mina vanliga blekröda och även mina lite tjusigare, turkosa, inköpta i Århus samt till råga på allt, Esses seglarstövlar. Det var han inte så glad över, precis. Men nu har jag nya, riktiga, gjorda för regn och lervälling, morgondaggigt gräs och rotblötor.

Kom igen, vädret, jag är redo!

Ska man gå efter saliga mormors egen bondepraktik, så har jag bara varit halvsnäll detta gångna år, och det kan säkert stämma. En och annan dag har jag varit ganska surmulen och småotrevlig.

Det är nämligen så, enligt mormor, att skiner solen på ens födelsedag, så har man varit snäll och gud behaglig.

Nu har  det varit oavbrutet blåhimligt högtryck i veckor, sånt man skulle ge sin högra hand för om det inföll under sommarsemestern, men just idag mulnar det på så där mitt på dagen. Ett klart, varnande finger från ovan.

Men jag minns en födelsedag i min barndom, nere i Europa, när det hade snöat så det låg så djupt med snö att den enda väninnan jag hade bjudit på kalas inte kunde komma. Nu var det i alla fall lite krokusar och en plingade skara snödroppar här utanför.

Jag är faktiskt född inte bara på en söndag, jag är född på självaste påsksöndag. Påskharen hade med mig i äggakorgen, storken slapp omvägen över vårt hus just den dagen.

Och eftersom söndagsbarn är lycko-ostar, så måste jag ju vara dubbelt välsignad. Så är det bara, så har jag känt mig hela livet. Så lättindoktrinerad är man nog lite till mans. Man griper tag i det som utlovar  lite tur och medgång och extra förmåner och klänger sig fast vid det.

Fast det är liksom inte samma sak, att fylla år nuförtiden. Därför gjorde jag snabbt ett collage som visar hur det var då. När jag var liten. Då blev jag genast på bättre humör. För då, på den tiden, när man var liten och godtrogen,  fick man verkligen för sig, att det var ens alldeles egen, specialdesignade dag.

På min födelsedag fick jag hemmagjort tårta. Med ljus i och spetsduk på bordet. Jag var nyfriserad, hade fått extrafina rosetter i håret dagen till ära, gärna nya, blanka, svarta lackskor som klämde (i födelsedagspresent, vårskorna).

Solen sken alltid (utom den dagen det hade vrålsnöat), så allt dukades upp utomhus, i trädgården, och man fotograferades. I svartvitt.

Förresten var vi alla ystra vårbarn, hemma. Mormor fyllde i mars, hon var en dubbelnatur, en fisk. Min lillebror fyllde lite senare i april, han och jag var störiga vädurar, först på plan i zodiaken. Mor var oxe, född i maj. Ingen speciellt typisk oxe, precis, men med hennes kynne borde hon haft ett alldeles eget stjärntecken.

Det var bara lillasyster som föll ur ramen. Hon var från december, ett vinterbarn, en glad och livlig och fräck skytt, som kunde ta för sig.

I tur och ordning fick vi våra hemmagjorda tårtor, i tur och ordning fotograferades vi lyckligt leende.

Jag log glatt och brett och stoltserade med min tandlucka. Man var lycklig, för det var ju ens alldeles egen dag, och ville det sig väl, skulle intet ont hända en den dagen. Man fick nästan inget skäll. Vad jag minns.

Och jag kan inte minnas en enda födelsedagpresent. Det skulle väl i så fall varit vårskorna. Men inget annat minns jag. Antagligen är det tårtan, som är det viktigaste för minnet.

Men minnet är lömskt och skenheligt och inbillar en både det ena och det andra. Glömmer helt bort jätteviktiga saker och håller fram en småsak som om det var det enda som gällde. Och då är det väl så.

Idag hade jag ingen tårta alls, ingen hemmagjord och inte heller en köpetårta från bagaren. Men svärdottern hade skickat brownies med sonen, ända från Stockholm. Och dom var goda. Och hemmagjorda. Jag ska verkligen inte klaga.

Och så fick jag en fin gammal plåtask fullproppad med broderigarner. Det är nästan lika fint som nya gummistövlar.

Och ett medeltida fotbad fick jag. Bra, att ta till, när jag vadat omkring i mina nya gummistövlar en hel dag.

burk1

4 svar till “Hipp, hipp och hemmagjord tårta

  1. Tänk, när man var barn, vilken kraft det låg i hotet: ”Då får du inte komma på mitt kalas!”
    Kanske skulle man prova det igen när man vill ha sin vilja fram?

    • Det kanske funkar, Britten, men jag tvivlar. Folk är mer sofistikerade nu. Jag hade aldrig kalas. minns bara med fasa när nån i skolan hade och hysterin om vem som fick komma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s