Rötter

R fler bokstäver och prickar 052T 1Te 1R

Dags för naturalfabetet igen, för idag ska jag skriva om rötter

Det tänkte jag ut igår, och precis då slog synkroniseringen  till och jag hörde någon fundera kring detta, hur landskapet, där man är uppvuxen, påverkar en som människa. (Det var i ljudboken På stort alvar, en novellsamling av Johan teorin)

De som växer upp på slättlandet, där landskapet brer ut sig i en aldrig slutande evighet, visst blir hon en annan människa, än hon, som växer upp långt nere i en djup dal, omgiven av höga berg som stänger in och gör något totalt omöjligt med horisonten, flyttar upp den långt, långt över ögonhöjd.

(När vi en gång bilade genom Gudbrandsdalen i Norge, kändes det klaustrofobiskt omöjligt för mig, bara tanken, att bo och leva sitt liv där.)

Eller en skogsmänniska, inte har hon samma sorts längtan i sig som en som lekt vid stora havets rand?

119

Där jag växte upp var det kulligt och marken var av sand och det växte skogar av tall. I den magra jorden trivdes potatis, sparris och rädisor. Skogarna var luftigt glesa, raka stammar med kronor högt uppe i det blå.

Där var det lätt, att borra ner sina rötter och växa fast.

I skolan fick vi lära oss om skillnaden på tall och gran. Granen var liksom lite finare, även om det inte sades rakt ut, förstod jag det. Den ville ha bördig jord att klamra sig fast i med sitt utspridda rotsystem. I den magra sandjorden klarade sig tallen bättre, med sin pålrot, som borrade sig långt ner som  gjorde, att trädet stod kvar, även i stark vind och lättare storm.

Jag skämdes lite över våra tallar, som var så anspråkslösa och utan krav på bördighet. Som nöjde sig.

Blev jag också så, kravlös, nöjd med det jag fick och hade? Var dessa tallkotttyskar runt omkring mig bra förebilder för ett undrande litet barn som gick och småskämdes på grund av en viss biton av nedlåtenhet under lektionerna som handlade om inhemska träd?

Man har sina rötter där man har dom.

Man hör till det landskapet man fötts in i, antingen man vill eller inte.

Jag älskade tallskogarna och allt vad de erbjöd. Svamp, bär, lekutrymme, klätterträd. Vi lekte t o m med granbarren. Och de underligt formade tallkronorna bildade märkliga silhuetter på natten, figurer och otyg jag var rädd för.

tall1

Här hemma där jag finns nu har vi inte direkt problem men vi älskar liksom lite olika sorts landskap. Ess gillar havet, måste vara nära vågorna och båtarna, och vinden som sveper  över vattnet eller ylar i riggen. Olika sorts vågor och vädersystem som gynnar bra segling.

Han vantrivs med skog, gran eller tall, han vill inte vara där.

Det är fullt med småkryp och saker som sticks. Fast han följer gärna med och plockar svamp. Det är lita av jakt över det.

Jag har lärt mig tycka om havet, fats det ligger helt utanför min medfödda begreppsvärld. Dalsländska storskogar däremot är bra och igenkänningsbara, även om det är mycket gran.

När det gäller havet handlar det mer om upptäckarglädje och förtroende för ess seglarkunskaper.

Även om jag inte har några vattenrötter att tala om, dyiga åar och stillastående dammar är inte vatten att räkna med. Inte jämfört med havet. Men jag har jag lärt mig att trivas med dessa ändlösa vattenmassor.

Blir man uppryckt ur sitt sammanhang, gäller två saker:

1 man kan tyna bort och dö.

2 man skaffar sig luftrötter och lär sig hitta näring där man får tag på det.

Luftrötter är bra. Lätthanterliga. när man väl vant sig. Man slänger iväg dom åt olika håll och har kul under tiden.

Man klänger sig fast på befintligt.

Man blir en lian. En lian i svenska urskogen och en alglian ute på havet.

En gång , precis när jag hade slutat på Konstindustriskolan, gjorde jag en serie små, broderade barndomsminnes-bilder. Jag hade väl ett behov, att fästa fast det, så att det inte gick förlorat, det jag ville minnas.

En av bilderna hette Tarzan i tallarna. Det var minnet av när vår mor tog oss ut på skogspromenad, oss barn, och lilla, fula hunden.

Vi hittad en härlig, solig, varm glänta, i den heta sommaren, inne i tallskogen. Mor grävde en grop i sanden åt hunden, så att han fick en sval plats, att vila i medan vi alla lyssnade, när hon läste högt för oss ur Tarzan-böckerna.

Där, i den sömnigt varma sommareftermiddagen: man känner den goda terpentinlukten från tallarna, man känner den varma sanden under sig, och  dörrarna slås upp på vid gavel in till fantasins rike.

Det är då man låter sina rötter växa sig starka, neråt, in i sanden, för någon mylla att tala om är det inte. Sand eller inte, fattigt och enkelt och anspråkslöst. OK, men tryggt och hemtrevligt. Så länge det nu varade.

tall3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s