dålig hår-dag

Jag känner inte igen mig längre. Varje gång jag passerar en spegel, hejar jag till. Det beror på, att jag ser ut som en igelkott numera. Och det är jag inte van vid.

Jag är nämligen i min frisörs våld. Jag hoppas, han inte läser den här bloggen, för nu tänker jag skriva något, jag aldrig skulle våga säga högt: Jag måste hitta en väg ut ur denna salong, som håller mig i ett järngrepp. Mitt hår är inte längre mitt. Det tillhör min frisör.Han lär vara väldigt bra på att klippa. Och som klipper mig lite kortare varje gång.

Snart är jag flintis och kan tatuera lämpliga slagord direkt på svålen.

Till saken hör nämligen, att jag egentligen har väldigt lockigt hår. Och det har varit lite av en plåga, när jag var yngre och  ung. Då ville jag ha rakt hår, som alla andra snyggingar.

I unga år fick mitt hår växa bäst det ville, flickhår gjorde så och alla hade flätor. På söndagar fick man ha rosetter , annars var det om det var.

När jag var elva fick jag klippa mig för första gången. Då fanns en ungdomsidolsångerska som hette Conny, och hon hade väldigt käckt, kortklippt hår. Så ville jag se ut.

conny

Inte blev det så inte. Jag hade ju lockigt hår, som verkligen tog ut svängarna, nu när det var oflätat och avklippt. Jag blev förstås överraskat förutom att jag blev grymt besviken. Från och med denna nya insikt fick jag något nytt att bekymra mig för. Mitt liv med ständiga dåliga hårdagar började.

Efter det och med insteg i tonåren började en period av ständigt lidande. Jag provade allt jag kunde komma på för att överlista min naturliga generande  hårväxt. Sov med stora, elaka papiljotter på nätterna, med vassa piggar som stack och gjorde sömnen orolig.

Sen upptäckte jag rakpermanenten. Som jag trixade med hemma. Kan man locka sig så borde man kunna raka ut håret också.V ilket var helt rätt tänkt, men som inte var så lätt att få till. Hemma, i badrummet.

Framtill blev det väl ganska så rakt och snyggt, tyckte jag. Jag var nöjd. Tills min syster (som hade rakt hår) påpekade den försmädliga sanningen, att det baktill var alldeles krulligt.

Som tur är växer man ifrån den sortens bekymmer, som av tiden ersätts med mer seriösa saker att grubbla över. Att lägga all fokus på håret var det inte längre fråga om. Nu var det studier, och familj, och barn och hela konkarongen. Nu fick det lockiga var lockigt, fast nog försökte jag mig på en hel del olika frisyrer under åren som gått.

(Konstigt föresten, att man på 80-talet såg så åttitalistiskt ut i håret, utan att någonsin fattat ett medvetet beslut om det).

Ett litet återfall blev det för några år sedan när plattången gjorde sitt segertåg över världen, Äntligen det ultimata redskap att få det efterlängtade spikraka och jätteglansiga hår som jag drömt om och avundats andra!

Men det höll inte länge. Snart tröttnade jag på det också, dagen kom, då jag förstod, att det håret jag fått passade faktiskt till mig. Så nu har jag två fungerande plattänger som ingen vill ha. Kanske vill Ebbe och Halldis ta hand om dom.(Stadsmissionen)

Varför har jag då hamnat i klona på en frisör, som uppenbarligen inte är vän med mina lockar? Det är nämligen så med mitt hår, det måste ha en viss längd, för att locka sig. Det måste han ha upptäckt och nu utnyttjar han det mot mig. Bakom min rygg. Varje gång knipsar han av lite till, och lite till.

Så nu ser jag ut som en igelkott. Troligen är det modern och fräckt, men det är inte jag. Folk säger det klär mig, men folk säger så mycket. Eller också, så har jag blivit en annan bakom min rygg. Det är inte så troligt, för jag bär mig precis likadant åt som förut. Spelar Dylan på högsta volym när jag kör bil(själv). Till exempel.

Jag saknar mina lockar. När jag ser bild på mig från då, tycker jag det är jättefint. Och nu vill jag ha tillbaks dom. Titta, visst var dom fina:

jag

Det gäller bara, att jag överlistar frisören och slingra mig ur hans grepp. Han är väldig lynnig också, och troligen lättstött. Jag vill inte ha honom till ovän, han är från Irak och då vet man aldrig. Heder och ära och sånt.

Jag kanske får flytta från stan. Bygga upp ett nytt liv inkognito, och låta mina lockar växa ut igen.

Det är klart, det blir ju lite rufsigt och kanske lite ovårdat, och det kanske inte anstår min ålder. Då kanske kortklippt är mera chict.

Som sagt, jag har inte bestämt mig än för någon bestämt plan. Den som lever får se. En sak till, det är väldigt dyrt, att gå till min frisör. Så är det bra och yrkesskickligt folk. Det kostar skjortan.

Sen har han ett tricks till: han bokar genast in nästa besök, sex veckor senare, innan man ens har lyckats betala för sig för denna gång. Det är suveränt listigt. För om inte kan komma då, måste man ringa och boka av. Och då går det inte för sig att säga: Nej, jag kommer aldrig mer, hejdå, haha! Då hittar man snällt en ny tid.

Men jag hittade en söt knapp igår, den ska jag ha på mig, bara för att slå ett slag för mina borttappade lockar.

Knappen är gjort av Lisa Tofft. En av mina favoriter.

hår

2 svar till “dålig hår-dag

  1. Henriette, du är jättesöt i ditt korta hår men jag förstår också din känsla för det längre och lockiga som jag tycker är jättefint och kanske lite mer ditt alldeles unika och egna utseende. Men allt klär en skönhet, du är fin hur du än gör!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s