Att kunna göra upp eld

litet elitet llitet d

Jag kan göra upp eld. Ibland tror jag nästan inte på det, men jag har bevisligen gjort upp eld, t ex så sent som idag.

Jag är ensam hemma och ute är det bitande och envist kallt. Så om jag vill ha värme, ombonad trivsel och uthärdlig temperatur inomhus, måste jag tända i braskaminen.

Jag menar, hur svårt kan det vara. Ess (sambon) har bunkrat ved till mig, det ligger i högar nere i ateljén. På något sätt hamnar allting där. Trädgårdskor. Kompressor, ved. Allting snubblande nära dörren ut. Men vad gör väl det? Jag kan ändå inte jobba där, för på arbetsbordet gror mina små blomstertobaksplantor. Jag kan inte störa dom, dom har fullt upp med att växa till sig.

Jag har aldrig varit scout. Visserligen tyckte jag det såg kul ut, att vara scout, när jag läste Kalle Anka och såg vad dom små Knatte-Tjatte-och Fnattescouterna hade för sig. Speciellt ville jag gärna ha deras fantastiska scoutbok, där kunde man slå upp precis allt. Som en dåtidens Wikipedia.

Vad jag vill säga är, att min eld-teknik inte är den allra elegantaste. Jag vet, att män framför allt, lägger stor vikt vid, att gör upp eld på rätt sätt. Utan fusk. På ett snyggt och dugligt sätt. Återigen det med överlevnadsinstinkten som gör sig påmint hos dom.

Man måste ha en kniv, och så måste man ha vedklampar med bark, som man kan skära av. Utan att skära i sig själv. Denna bark, eller rättare sagt, denna näver, eftersom det alltid måste vara björk, använder man sen att tända med. Man gör små perfekta högar, man öppnar rätt lucka, man öppnar balkongdörren. Utan att släppa ut katterna. Det måste jag se till, att dom inte rymmer. Oftast hinner dom göra det ändå, eftersom jag beundrar eldgöraren och glömmer den öppna dörren.

Sen staplar man alltså veden på ett väldigt fint sätt, så att luften kommer åt, slingrar sig på rätt sätt runt alltihop och tillsammans med syret gör, att det strax flammar upp en någorlunda stolt eld.

Så gör man när man inte fuskar. Jag gör inte alls så. Jag staplar ved, med eller utan bark. Efter att ha avlägsnat askan, det måste man också göra. Innan man tänder på.

Sen gör jag jättemånga tidningsbollar, och lägga dom på ett snyggt sätt runt, framför och bakom veden. Sen tar jag en näve såna där speciella tändblock som jag köpt på Hornbach. Och tänder jag på. Jag har naturligtvis också öppnat balkongdörren.

Det funkar jättebra. Ibland funkar det inte med det samma, men då bara gör jag fler tidningsbollar, så det blir  jätemycket flammor innanför glaset. Det ser festligt och oprofessionellt ut. Men eld är det. Och varmt blir det.

Även om jag inte är en fena på att göra scouteldar, så gillar jag eld. Framför allt utomhus. På hösten. I mörkret. På ett fält.

Så gjorde folk när jag var liten. Eldade upp potatisblasten efter skörden. Ute på fälten. Det var så fint och äventyrligt. Det fanns alltid potatis kvar, som man glömt plocka, dom grävde vi barn fram och slängda på glöden sen. Man fick fantastiskt god bakad potatis som var alldeles svart i skalet och smakade sot och aska. Inuti var den stekhet och mjäll och jättegod.

Det behövdes inte mycket för att göra oss barn saliga och mätta.

Jag har också gjort ett flertal eldbilder. Den här heter Eldvakten. Handbroderi, maskinbroderi.

3

 Och nu när jag ser den, längtar jag efter att få vara i ateljén och jobba igen. När får jag det, tro? Kan inte dom där plantorna skynda sig lite?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s