speglingar och avgrundsdjup

045

Jag vet, att det finns fler än jag, som älskar att fotografera vattenpölar. Och i en regnig stad som Göteborg, har man alla chanser, att leva ut sin passion. Här finns det finns gott om vattenpölar.

pöl 2

Det är dom magiska världarna som jag får en skymt av, som jag försöker komma åt. Dessa små återspeglade brottstycken av det som omger mig, som vattnet slukat och nu låta mig bara skymta, suddigt färglagt, lite förvrängt, och långt, långt där nere, den uppochnervända himlen.

Pölarna kan vara väldigt små, och många, och förrädiskt glittrande, eller oöverstigligt breda, som man får kryssa runt för att inte bli blöt om skorna. Som vuxen har man ett ansvar för sina skor.

025 IMG_0587

Det kan vara mörka, hotfulla hål.

Eller solbelyst flytande guld. Som jag hittade i Danmark en solig novemberdag längs havet. En radda av gyllene solar längs min stig.

IMG_4748

Det kan vara våt asfalt, som speglar stadens ljus, precis som på femtiotalet.

11-05-28 2

Det är inte bara det där med skorna, som vuxen skulle det inte likna nåt, att ge efter för lusten att sprätta omkring lite i pölarna. Det skulle se tokigt, oförståndigt och otillåtet infantilt ut att hålla på så.

Att klafsa omkring i vattenpölar och komma hem blöt och lagom lerigt är barnets obestridliga rätt.

Fast jag vet inte, om alla barn är av den sorten, att de dras till och ner i vattenansamlingarna.

Jag var definitivt inte sån. Gatan där jag bodde var på den tiden inte asfalterad, underlaget var av det rätta slaget för att vattenpölarna skulle ta över när det regnade.

Och även  där regnade det allt som oftast, evinnerliga höstregn, sirligt hoppfullt vårligt strilande, tunga högsommaråskregn med regndroppar stora som en jättes tårar.

Dom vattenpölar som då bildades, av åskregnet, var inte farliga. De var varma som badvatten och grumliga och helt utan förmåga, att spegla himlen.

Dom kunde man lugnt och tryggt hoppa omkring i med nakna fötter medan regnet sköljde av oss sommardammet.

IMG_4719

Dom andra pölarna däremot, de var dom jag var rädd för. Stora, vida pölar på marken, himlen och molnen långt där nere, miltals ner i ett djup som jag uppfattade som ändlöst.

Oskyldigt blått, javisst, vita, oskyldiga moln, men allt var en fälla. Jag visste. Jag skulle falla mot evigheten.

Var hade jag fått den idén från? Var det återigen sagorna som spökade, där små flickor ramlade ner i brunnar och hamnade på okända ängar i en okänd värld, där gummor tvang en att skaka sängbolstrarna och täckena och kuddarna, så att det snöade på jorden?

Man kunde få många, underliga idéer. Och man kunde aldrig vara säker. Det som såg ut som ändlöst djup, kunde vara ändlöst djup. Det fanns inget slut. Så var det. Jag skulle hamna i uppochnedvända världen.

Lite, lite sitter detta i. Jag har kvar fascinationen över dessa markspeglar som skulle kunna vara förrädiska luckor ner mot evigheten.

Jag vet, det är cirka en centimeter vatten, sen är det blöt, lerig mark.

Men på något vis var det roligare, när möjligheten fanns att råka ut för något fasansfullt.

11-05-28

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s