Leva i dimma

 

dim 2

Idag har jag lust att skriva om dimman, fast ute är det kristallklart och kallt.

Häromveckan däremot hade det passat bättre. då var det riktigt vackert dimmigt, och dessutom rimfrost. Mitt uppe i väntan på våren gjorde vintern ett litet återbesök, insvept i sin vackraste vitgrå mantel.

Dimma är mestadels fint. Tjocka är ett elände, framför allt om man befinner sig i bil ute på vägarna. Man vet, man minns, att det finns en värld alldeles intill, men den är försvunnen. Förhoppningsvis inte för alltid. Det är lite kusligt. Och farligt.

Vanliga dimman däremot är ett gudomligt filter över en ond och kall värld, ett täcke, en slöja, en spökdräkt.

Och ibland får jag en rad, en titel, i huvudet som inte släpper taget. Då är det dags, att göra en bild. Eller skriva en dikt.

Så börjar jag att  snitsla ihop en bildidé. Klipper, syr, broderar, komponerar, förkastar, får till det till slut.

Texten kommer simultant, alldeles  av sig själv. Den formar sig i huvudet utifrån den första titelraden. Inte vet jag, hur det går till, men det blir något som jag då, just i den stunden, kan uppfatta som intressant.

I detta fall kom den så fort, texten, så jag hann brodera in den i bilden. Det var en ganska stor bild, och det tog tid, att brodera alla bokstäver.

Bilden var mycket sammansatt. Det är så jag arbetar med stora bilder som ska handbroderas. Att bryta ner den, dela upp den. sen sammanfoga. Här var det långa intrikat broderade remsor, blomsterbroderier och en tredimensionell mask. Allt i mycket vitt, i grått och lite svart.

Jag visste, vad jag ville skildra. Den där känslan, när man försvinner, uppslukas.

Men konstigt nog, levde inte bilden särskilt länge. Jag hann knappt visa den, förrän jag slaktade den. Så kan det bli ibland.

Bilden fanns till så kort tid, att jag inte ens hann fotografera den ordentligt. Till och med fotot är suddigt. Rätt så, med tanke på titeln. Det är så, det ska vara. Och så var det förstås på den icke-digitala tiden. Med dia och sånt blev allt mycket besvärligare.

Fast den fanns faktiskt med på en utställning, och jag fick höra, att den var omtyckt. Det kanske bara var så, att det var jobbigt, att uppbevara en. Textil, det kan vara enerverande jobbigt, att ha att göra med. Besvärligt.

Men texten har jag kvar. Den tycker jag fortfarande om, och kanske återkommer jag till den en annan gång. Kanske skildrar den ett sinnestillstånd jag befann mig i och som jag bara kunde uttrycka på detta vis. Och på så vis vrida mig ur dess grepp.

Leva i dimma

att leva i dimma är att se

inte med ögonen

men med huden.

allt oftare ömsar du skinn. huden blir allt tunnare,

allt mer genomlyst inifrån.

Sprickorna

kan vara rispor och repor

från vandringar i vildmark,

blindskrift och ärr.

Du trevar dig fram,

du bär ditt sökande som en mantel

och ett skydd.

Sprickorna kan vara en karta

inristad i dina fotsulor.

Ibland är det vinter,

försiktigt går du på stigar

hala av is.

Sedan är det en annan årstid,

en plötslig och oväntad förändring,

du känner det med fingertopparna:

allt står i blom.

Sprickorna kan vara de ställen

där landskapets dofter sipprar ut.

Dofter om går rakt in i dig

och tvingar dina steg

från stigen.

dimma 171

 

5 svar till “Leva i dimma

  1. Du,det var fint!!! När jag ser dimma eller går i dimma är jag alltid tillbaka i Göteborg. Den staden är för evigt förknippad med dimma. Hela gråskalan plus lite till. Akvarellskimmer utefter hela Avenyn. Och så R:s blyertsteckningar…

    • Har ni dimma i Grekland också? Jag hade en japanska på besök, från Osaka, hon hade aldrig sett rimfrost. Hon trodde, hon hade kommit till sagolandet. Det har annars varit lite ont om Göteborgsdimma på senaste tiden. Jag vet, att fotografer gillar dim-filtret, jag antar, att även tecknare uppskattar de grå nyanserna. Liksom minimalistiska akvarellmålare

  2. Jag har också alltid varit förtjust i dimma, det melankoliska, stillheten som råder och det grafiska uttrycket. Det är vackert.
    Fin dikt, vemodig och lite sorglig. Men en ny vår kom ju, som tur var!

    • Mina två supportrar, jag är så glad, att ni läser! Och visst är dimma fint, så som det var häromsistens var det magiskt, med rimfrosten. Då måste man ge sig ut, fota lite, gå vilse och sen hitta tillbaks.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s