min mormor

I veckan fyllde min mormor år. Jag skulle ha skrivit om henne då, den dagen, men till min stora skam, kommer jag inte ihåg om det var den tredje eller den fjärde mars.

Men vid närmare eftertanke, så passar dagens datum, den åttonde mars, Internationella kvinnodagen, så mycket bättre för en liten lovsång till denna kvinna, som kanske visste, vad en suffragett var, men troligen inte. Och som hur som helst i så fall inte brydde sig nämnvärt. En kvinnokämpe var hon likväl, antingen hon var medveten om det eller inte. Hennes liv i den trånga ankdammen som vår lilla stad utgjorde hade inte varit  en dans på rosor, snarare en balansakt på slak lina, att överleva i motvind.

mormor

Bilden är ovan är den första bildväv jag gjorde, efter att jag slutat på konstskolan. Det syns, att den är från mitten av sjuttiotalet. Och att den är gjort i Göteborg. Då de politiskt realistiska textila bildernas stad.

Hon hade betytt allt för mig, jag ville hedra hennes minne. Bilden har jag kvar. Den lämpade sig aldrig till försäljning.

Bilder är förstås ingen politisk manifestation, den heter Medan skuggorna växer och det min mormor som sitter där, i det rum som blev hela hennes värld till slut. Fönstret var hennes enda kontakt med yttervärlden.Hon hade behövt komma till ett vårdhem, men det ville hon inte, för för henne betydde det döden.

Döden hittade henne naturligtvis även här och hämtade henne härifrån till slut.  Men hon fick sin vilja fram.

Mormor levde hos oss, eller rättare sagt, vi levde hos henne. Min mor, min syster, min bror. Ett kvinnokollektiv. Min bror räknas i detta sammanhang inte, han var minst och hur han än försökte, räckte hans små krafter inte till mot tjej-övertaget.

Min mormor var en fruktansvärt arg person, förbannat, är ett heltäckande ord för hennes allmänna sinnesstämning. Hon var argsint, långsint, och där det behövdes, även småsint.

Hon kunde alla tricks i boken: baktaleri, ironi, öppet förtal. Hon hade gjort sig ovän med nästan alla på gatan. Och hon var förstås i sin tur föremål för alla andras ontsinthet, inte alldeles oförskyllt. Kanske borde jag har skämts för henne. Men jag älskade henne alltför högt för att det skulle ha varit möjligt. Dessutom var hon livsnödvändigt.

Hon kunde gorma så hela gatan hörde det, och hon kunde sura i dagar, instängt på sitt rum. Hon kunde gräla som en skata, men så kunde hon också skratta som en besatt så det rungade ut över hela nejden. Och hon var livsnödvändigt

Men vad hon framför allt var, så var hon mitt orubbliga stöd i livet, en tröstens klippa, ett skydd för vind och storm. Hon var den, ett barn behöver som inte riktigt kan lita på att övriga vuxna skulle krypa fram ur sina hålor och ta tag i  sitt ansvar.

Min mamma lärde mig mer esoteriska saker som att fantisera, att tro på sagor, att lyssna på radioteater och klä en julgran på ett fröjdefullt sätt. Och att rita och teckna.

Min mormor lärde mig mer handfasta saker, sånt man har nytta av: att samla ved, hitta svamp, odla rädisor och spela fia med knuff.

Min mor gav mig av sitt underliga förråd av överlevnadsknep. Men hon var sällan att lita på. Min mormor var alltid att lita på. Hon gav mig smörgåsar med smör och salt eller socker på, pengar till godis, varma kläder, och hon tog mig alltid med stadspromenader. Hon eldade i spisen på vintrarna, så vi slapp frysa, och hon virkade gula överdrag till värmeflaskorna vi hade i sängen på natten.

Tyvärr gav hon mig inte sin stora matematikbegåvning. Den hade hon för övrigt ingen användning för, hennes futtiga penningar var lätt räknade.  Så det hade varit kul att få den, begåvningen. Den hade satt henne rejält i klistret en gång, men det är en annan historia.Hon ville antagligen bespara mig den upplevelsen.

Däremot gav hon mig min första skrivmaskin. Då, när jag med den envishet som jag garanterat ärvt av henne oförmodat masade in mig på en högre utbildning och skulle bli sekreterare. Vilket inte hon, men annat satte stopp för. Turligt nog.

Och hon avrådde mig på det bestämdaste, att läsa den stora, tunga familjebibel jag hittade i källaren. Det var inget för barn, påstod hon.

Så det var väl inte underligt, att trodde fröken (hon från helvetet) läste en av min mammas sagor för oss när hon drog i gång berättelsen om Jesu liv.

Vad lär man sig mer, omgiven av en stenstodstark kvinna som inte går av för hackor, någonsin? Att lita på sig själv och sin förmåga. Att man kan klara av allt man behöver kunna. Hugga ved var en sån sak, och att tälja humlestörar det var egentligen sånt som män gjorde. Har man inga män, får man lita på sin egen förmåga. Eftersom jag då fortfarande var liten, slapp jag det där med ved och humlestörar. Det hade väl kommit så småningom. Om allt hade haft sin stilla gång.

Att ha en kvinnoförebild som min mormor har enorma fördelar för självtilliten, men också vissa nackdelar. Man lär sig tyvärr inte underdånighet med mormödrar av den här kalibern. Det kan straffa sig.

Mormor är död sen länge. Hon hade inte så stor kontakt med den nya, underbara tekniska världen. Hon kände till cykeln, kameran och radioapparaten. Allt annat kom senare och var utom räckhåll för henne. Därför ska jag idag skicka ut hennes bild i eternätet, så att hon för evigt ska finnas där. Så att hon aldrig kan försvinna. Någonsin.

Även om jag glömt hennes födelsedatum, så har jag aldrig, aldrig glömt henne.

Tack vare henne, har jag sluppit bli ett offer. Själv var hon ett offer för grymma omständigheter, men hon skulle aldrig kommit på tanken, att beklaga sig. Med envishet, ett stort mått bondförnuft, en invecklat form av intelligens och  ett sjuhelvetes humör kan även en liten, rund gumma klara sig långt och bli det ljus i mörkret som visserligen malen dras till, men som lättar upp den snåriga stigen som leder fram genom.

mormor o jag 1

2 svar till “min mormor

  1. Så söt du är. Att du kände dig trygg med denna kvinna, när hon var på din sida, är lätt att förstå. Hon är inte att leka med, det syns. Men också att det ryms mycket i hennes huvud – vilket uttryck hon har, vilken blick!
    Rolig läsning och vilken fin bildväv. Så spännande med det starka kalla ljuset och skuggorna i rummet och helt andra och mjukare toner utanför fönstret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s