Påven och jag

Att ha så tråkigt, att man ramlar av stolen i ren förskräckelse

Att ha så tråkigt, att man ramlar av stolen i ren förskräckelse

Nej, jag har ingen speciell relation till påven, inte till den som nu sagt hej då i dagarna som gått eller någon av hans föregångare.Visserligen växte jag upp i en liten stad, där hälften av befolkningen var katoliker, dom hade sin kyrka och trodde på sitt sätt. Vi hade vår, som var större och vi trodde på vårt sätt och häcklade katolikerna då och då. För sitt påveri.  Men påven och jag, vi har en liten pytteliten sak gemensam.

Jag vet, att påven är inte så oskyldig som han kan se ut, men sällan gör. Han är en makt-gubbe, som skulle, om han ville, kunna utnyttja sina befogenheter på ett för mänskligheten bra sätt. Istället väljer han att hålla på med sina bullor och avlat och påbud och massor med förbud och hotelser om helvetet.

En och annan helgonförklaring, ytterst sällan, och då sitter det banne mig långt inne. Helgon blir man inte i en handvändning, det är massor med skumma krav man måste leva upp till. Ett icke förhandlingsbart villkor är, att man måste kunna utföra mirakel. Och det är inte lätt, inte om man inte fuskar.

Ett litet under är det då förstås, att påven valt att säga upp sig, vilket inte är ett dugg påvligt. Dom brukar hålla ut till det bittra slutet, och det kan bli hur bittert som helst, eftersom det inte finns några statuter för hur man gör med påvar som blir senila, får blodpropp eller ligger för döden i decennier.

Här är det emellertid någon, för en gångs skull varit förutseende nog och lämnat in i tid.

Jag läste, att påven är nästan blind. Och att han hade för vana, att ramla ur sängen.

Och det är där vår gemensamma sak kommer in i bilden. Ja, lite skillnad är det. Men jag blev liksom påmint om det här, när jag läste om hans (nattliga) besvär.

När jag gick i första klass, första terminen, fick vi inga betyg direkt. Det hade annars varit likt den stränga, tyska skolan. Förvånande nog fick vi bara ett omdöme.

Från vår fröken (hon som direktimporterats från helvetet). Trots uppenbar illvilja kunde hon inte förneka, att jag mot hennes förmodan och till hennes helt uppenbara överraskning, klarade av att hänga med i undervisningen. Däremot, skrev hon, hade jag en tendens (!) att störa sagda undervisning genom att ramla av stolen.

Men vadå! Skriver man verkligen sånt? Även i då-tiden? Det kan inte ha hänt så där jätteofta, det skulle hon ha fått mig att sluta med direkt med några rappar med bambukäppen tvärs över fingrarna. Och var det, när det väl hände, nu så konstigt? Jag kom direkt från ett liv i ganska så total frihet och friskt och frejdigt uteliv till detta evinnerliga stillasittande, lyssnande och lydnad. Vem skulle inte då ha gungat lite lätt på stolen och eventuellt, då och då, ramlat av densamma?

Det var alltså på grund av för mycket instängt energi som jag eventuellt ramlade av stolen, av ledsnad, av att vara levnadsglad men uttråkad.

 

I påvens fall är det nog mera ångest och maror och elaka drömmar. Smådjävlar som håller på och pinar honom och kickar honom ur sängen. Han drömmer om himmelriket och börjar undra.

Hur kommer det att se ut, så småningom, när han står där i pärleporten och Gud får läsa Sanktepärs utlåtende:

”Han skötte sig något sånär som förväntad men hade en tendens att ramla ur sängen.”

Så hur man än vänder och vrider våra likartade dilemman, så är det nog påven, som vrider och vänder sig mest.

 

 

6 svar till “Påven och jag

  1. Ha, ha , ha..!!! Det är ett nöje att läsa allt du skriver! Du måste snart samla ihop allt till en bok. Jag kommer att ge den till alla jag känner (som har lite humor).

    • hej, Britten, jag uppskattar verkligen både att du läser och kommenterar, och framför allt, gillar det du läser. Då fortsätter jag och skriva!

  2. Förresten, jag tycker också det var en väldigt rolig bild. Det glömde jag säga. Är det tyg- eller papperscollage?

    • det är ett papperscollage. jag behövde en bild, och det var det snabbaste och roligaste sättet att göra den på. Det var så roligt, så det kommer jag att utveckla framöver!

    • Tack, Inger. Jag tycker, det är roligt när jag får kommentarer. Då fortsätter jag i alla fall att blogga på! Jag har förresten lagt till en sida som jag kallar ja, vad ska man säga. Där försöekr jag förklara, också för mig själv, vad jag håller på med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s