Minnesluckor: att tappa tron (på sig själv)

image

Minnesluckor, det är det där mentala fönstren, som plötsligt kan slås upp.Ibland på vid gavel, ibland bara på glänt. Så att man anar någonting. Det kan vara något bra, något behagligt. Det kan vara något skrämmande, som man undvikit jättelänge. Eller något fasansfullt, som förändrat ens liv.

Bilden ovan är en buddhaboard-bild. Man tecknar med vatten på en skiva klädd med något som liknar ett läskpapper. Bilden träder fram som tecknat med tusch, sen försvinner den långsamt, torkar, löses upp.

Tanken är zenbuddhistisk, man ska skapa i stunden och vila i nuet. Sen är allt borta, och man måste teckna något nytt. Nu är det ju så, att man kan lura sig ut ur det zenbuddhistiska genom att ta ett foto varje gång. Då får man så småningom oändligt många buddhaboard-bilder. Som är bra att ha i alla möjliga sammanhang.

Bilden ovan passar till det jag satt och tänkte på. Minnesluckan, som slogs upp.

När jag var barn och tänkte på mitt barnsliga sätt, trodde jag på fullt allvar, att alla tyckte om mig. Det var så löjligt självklart, att jag nästan skäms, när jag egentligen redan då och ännu mera nu, vet, att så inte var fallet. Troligtvis tvärtom. Så fanns det ganska många som var klart emot mig. Som min lärarinna i småskolan, som var en häxa sänt av djävulen.

Men trots att mycket pekade på motsatsen, trodde jag det. För att jag antagligen hade fått huvudet vridet lite snett av alla sagor min mor matade mig med, när hon var på det humöret. Alla snälla var eller blev, prinsessor. Och jag ansågs vara snäll. Det beror naturligtvis på, vad eller vem man jämför med. Jag hade några familjemedlemmar som var klart värre däran vad gäller snällhet och lydnad. Men jag ansågs snäll och lättmanövrerad, vilket fick mig i min barnsliga enfald att tro, att jag a: var en förklädd prinsessa och b: var  allmänt omtyckt och älskad.

Denna uppenbara vantro hjälpte mig mycket genom livets första blindskär och höll mig borta från att bli allmänt olycklig.

Därför minns jag den dagen så tydligt, i tidiga tonåren, när det plötsligt stod helt klart för mig, hur tydligt som helst, att verkligheten såg lite annorlunda ut. Att man alls inte fick allas kärlek så där självklart serverad på ett fat. Att det fanns de, som inte tyckte om en och som aldrig skulle göra det. Tanken kom ur tomma intet, ingenting hade föranledd den, den bara var där. Som en kall hand la sig insikten kring hjärtat.

Men bara en kort stund. Det var en aha-upplevelse, och jag var klok nog att förstå den. Redan då.

Sådana insikter är fruktansvärt nedbrytande för den mödosamt uppbyggda självkänslan och för ens tro på livet. Men framför allt är den bra. Man fattar, vad det innebär, att växa till sig. Att man får bygga om sin tro på sig själv, se på sig själv i verklighetens ljus och jobba lite mer på, att förtjäna folks välvilja.

Som barn är det bra, att ha allt för stora tankar om livet, om det funkar som ett skydd. Men sen mår man bara bra av, att se sanningen i vitögat. Man får ta ett litet steg i sidled och accepterar att man inte är världens medelpunkt. Det, om något, är värt att lära sig. Förr eller senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s