The kindness of strangers

I fikarummet på jobbet pratades det om en kanske något märklig motion som lämnats in till kommunfullmäktige av någon politiker. Jag är inte riktigt säker på, om detta verkligen är sant. Det handlade om, att instifta ett pris till den goda människan. Alltså inte, om jag förstod det rätt, till superhjältarna utan till vardagshjältarna. Kanske åsyftades just de, som brukar få dagens ros i tidningen, dom som gör snälla, oväntat snälla saker för sina medmänniskor. Det hela sågs det  på och pratades om med ett visst överseende löje.

Det lustiga var, att jag just i dagarna gått och funderat på snarlika saker. Inte att instifta ett stipendium, men jag har tänkt på sådana där små, spontana, snälla saker jag fått vara med om, och som jag inte kan glömma, utan bär med sig hela livet igenom.

Då försökte jag minnas lite mer systematiskt.

The kindness of strangers, det är en fin sak, något som värmer hjärtat med en alldeles särskild öm värme.

Till exempel så minns jag fyra specifika händelser.

Den första handlar om glass. Vi, d v s min mamma, min lillebror och min absolut inte tillförlitliga styvfar, hade just kommit till Sverige och till Göteborg. Jag var tretton år. Vi bodde på ett uselt hotell i kvartér som nu sen länge är rivna, hade knappt mer än kläderna på kroppen, kunde inte språket och kände inte en själ i staden. Det var försommar, i maj. Eftersom vi inte någonstans att ta vägen och ingenting att ta oss till strövade vi Avenyn upp och ner, och ibland gick vi upp till Skansen Lejonet, eftersom det såg ut som en sagoborg i våra ögon.

Ofta satt vi på bänkarna vid Bältesspännaren och tittade, antagligen storögda, på männikorna i denna mystiska, okända stad. Då kam det en farbror som köpte oss var sin strut glass i glasskiosken intill. Helt utan anledning och utan baktankar, märk väl! Jag kommer aldrig att glömma honom. Antagligen lever han inte längre, men vad han än har gjort i sitt liv, hoppas jag att han har kommit till någon slags himmel och har det underbart.

Nästa snälla sak hände när jag var nitton. Min fostersyster och våra respektive pojkvänner fick låna min fosterfars Citroen och köra ända ner till Köpenhamn för att titta på vår stora idol Bob Dylan när han gav sin första konsert i Norden.

Det var i KB-hallen., en sporthall eller boxningshall. Det var okomplicerat och folkligt trevligt. Vi hade våra platser en bit upp, men min kille var en hejare på att fotografera, så han tog sig ner till scenen och plåtade. Det ville jag också göra, bara för tt få se Dylan på riktigt nära håll. Så jag fick låna hans kamera, en stor fet Nikon men kort tele och traskade hela vägen ner och ända fram. Där var det förstås tjockt med riktiga fotografer, men när de fick se mig öppnade de upp så jag kunde komma ända fram. Och jag tryckte av och höll på och försökte se proffsig ut. Fast det fanns inte ens film kvar i kameran. Jag bara bluffade. Och utnyttjade deras gulliga vänlighet där de beredde plats åt ett framfusitg fan

Jag hoppas, att ni alla fick fantastiska bilder med er hem och minns kvällen, precis som jag, för evigt!

Bob Dylan bild Claes Bratt

Bob Dylan på KB -hallen

Ett par andra gånger fick jag helt oförhappandes saker att äta. En gång när min pojkvän och jag (det var enväldigt trevlig pojkvän, förresten) var ute och åkte bil. En volksvagnsbuss, det hade alla hippies då. Det var vid ett stopp vid Korsvägen. Bredvid oss satt en man i sin bil och åt, tro det eller ej, räkor. Plötsligt vevade han ner fönstret och räckte ut en stor näve räkor till mig, bara så där.

En annan gång satt jag på spårvagnen och det kom en killle och satte sig bredvid mig. Så tog han fram en apelsin och skalade den. Det luktade underbart, som det ju gör med apelsiner. När han var färdig, delade han den på mitten och gav mig ena halvan. Utan ett ord, han tyckte tydligen att jag skulle ha, jag med.

Jag tyckte och tycker än idag att det var jättesnällt och otroligt omtänksamt. Jag hoppas, han fick ett fantastiskt liv, en underbar partner och kanske även jättesnälla barn som älskar honom och naturligtvis, apelsiner!

Sen kan man ju undra, om jag såg speciellt hungrig ut när jag var ung. Visserligen var jag lite tunn, men ändå.

Visst är det underligt, att man minns sådana så vardagliga snällheter fast det har gått så många år. Det måste ha funnits bra mycket fler goda händelser i ens liv, men det är just dessa jag minns i någon sorts förklarat ljus.

Förresten, så såg jag en vardagssnällhet alldeles härom dagen: en kvinna som rusade för att hinna med spårvagnen och en flicka som höll knappen intryckt så att dörrarna inte stängdes. Bra gjort, man ska hjälpa varandra! Du får mitt snällhetsstipendium!

PS: ”I have always depended on the kindness of strangers” är ett minnesvärt citat ut Linje Lusta av Tennessee Williams, bara i fall att…

en skalad apelsin är en delad apelsin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s