Vällkommen till spinnahalm

När jag var elva, försökte jag skriva mig till en lyckligare barndom. Mina förebilder var få, mest liknade det Enid Blytons böcker.

Det var förstås blåögt och lite patetiskt, men det var ganska effektivt. I stunden i alla fall, en handfast fiktiv värld som jag skapat åt mig.

Nu har jag denna blogg i stället, jag får skriva av mig igen, även om behovet att maximera lyckan inte är akut. De som fick läsa min dåtida litterära försök tyckte i allmänhet att det var spännande, även om en hoppade över mina långrandiga naturbeskrivningar för att komma till själva saken. Men jag vill gärna säga som det är, här kommer det att bli en och annan naturbeskrivning. Det är trots allt natur jag stöter på på mina  långpromenader i skog och mark här i min omedelbara närhet, när jag reser eller när vi seglar. Då är det gott om natur, överallt.

Jag gillar också att ta bilder. På allt jag ser. Fast mest på sånt som inte störs av min påflugenhet. Jag har också en ganska så blommig trädgård som erbjuder ett och annat motiv, föutom naturen. Hela året om.

För att återgå till barndomen, så inte blev den lyckligare, i det långa loppet. Men så här långt senare, finns där ett lite disigt, förklarat skimmer över den, trots allt. Mycket jag upplever nu, anknyter på något sätt. Minnen klirrar till som små spröda klockor, ibland knappt hörbara. Man bär med sig, så är det. Och då tänker jag att det är bra att skriva ned sådant som dyker upp i tankebruset. Det flyktiga, det lite magiska, det som är svårgripbart.

Jag läser också en hel del. Ett intresse som började med Blyton (i brist på andra böcker, så var det då) har växt till sig. Jag har precis läst ut en liten tunn bok, på tyska, av Jürg Ahmann. ”Mutter töten”. Den var mycket gripande, lågmäld och lite sorgsen. Om en sons förhållande till sin mor i olika skeden i livet. Där fanns en ganska traumatisk barndom, det fanns så att säga något som slog an stränger hos mig. Så då är jag åter tillbaks där jag började.

Tyvärr skrev jag aldrig upp ordentligt, men där fanns ett formulerat tema, ungfär så: om livet som kom, och livet som gick och livet som aldrig återkom. Det är vackert, och sant.

Låter det sorgesamt? Nåväl, någonstans måsta man ju börja. Dags att spinna halm till guld. Lite försiktigt, så här i början. Men ändå.
Här satt den lilla, i evigheter. Och så var den plötsligt borta, just som jag skulle förbarma mig över honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s