Svalöv finns

01082016-DSC_7259

I Svalöv skulle jag kanske kunna bo – faktiskt.

För att det är så mycket som påminner mig.

Svalöv, denna lilla, lilla ort på den böljande skånska slätten gör inte mycket väsen av sig. Kör man bara igenom tror jag att man knappt ta notis om den.

En förtätning av hus. Gator.

Träd. Trädgårdar.

Några större pampiga byggnader.

01082016-DSC_7284

En landbruksskola.

Och så en folkhögskola. Fridhems.

 

Jag återigen här i ett par veckor, på folkhögskolan, där jag har kurser. Jag bor i ett litet rum på skolan.

Skolan är som ett vattenhål, en livgivande oas i byn.

Ett händelsernas centrum.
Med liv och rörelse.
Och med många människor.

Här händer det saker: det lärs, det levs, det skrattas, det sjungs.
På kvällen tänds lyktorna över och runt den stora uteplatsen och det är uppträdanden, musik, och i den tillfälliga utebaren kan man köpa sig ett glas vin.

Ovanför, i himlen, saboterar tornseglare föreställningen med sina unisona skin i högan sky. Som busgäng som far förbi i högsta fart och jävlas.

Eller så fördunklar råkorna himlen där de böljar fram på väg till sina sovträd, högljutt hest skränande.

Under de gigantiskt frodiga lövträden ligger drivor med svarta fjädrar.

01082016-DSC_7371

I år är jag här lite senare än annars, de många träden dignar av frukter: äpplen av alla de sorter, päron som ligger kantstötta och mjuka i drivor på marken, plommon, ännu gröna.

Det är ett givmilt år i år, ett fruktkompotters, syltburkars och pajars år.

Svalöv, där jag hamnat av en slump eller finurlig beräkning av andra krafter än mina, finns i mitt hjärta, i en liten minnesficka där barndom och Danmark möts och umgås.
Det ligger så pass långt söderut att det lutar sig lite omärkligt men omisskännligt mot Danmark.

Tegelhusen.

Den så frodigare växtligheten.

Bokträden i parken utanför lantbruksskolan som håller hårt i sin dunkla, hemlighetsfulla skugga.

01082016-DSC_7301

Sädenfälten i tungt gyllengult i aftonsolen utanför byn.

Det är växtligheten som påminner mig om när jag var liten. Det frodigt gröna, det täta, den blom-och artrika.

Men också allt det småväxt vilda, det oansenliga, de små örterna och ogräsen.
Baldersbrå och kamomill.

Renfana, vallmo.

Spetsgroddblad.


Och allt annat rostrött, mörkbrunt, ockerbult, gyllene, grådaskigt som jag inte vet namnet på.

Det råder den där tysta, hemlighetsfulla sensommarstämning, när naturen drar ner på volymen, och hänger sig åt fullbordan.
Torra rasslande fröställningar.
Mognad.

01082016-DSC_7347

I min barndom var början av augusti fortfarande stekhet högsommar. Trettiogradig värme, varma, plötsliga skyfall och åskväder.

Så som det är här i Svalöv just nu, så var det i september.

När skolan hade börjat, dagarna var klara som dricksvatten och genomlysta och det luktade fallfrukt, framför allt päron.

Och flox.

Och över trädgårdsstaken lutade sig den där gula blomman (Rudbeckia?) med alla sina solar. Jag minns inte om den doftade men förknippar den med en alldeles speciell höstlukt.

01082016-DSC_7362

I Svalöv kan man ta promenader, åt några olika håll. Det finns inte så jättemånga vägar.

I går gick jag den längs gatan som bilar tar när de kör genom byn.

 

01082016-DSC_7294

Då passerar man järnvägen och den gamla stationen.

Jag vet inte om tågen fortfarande går.
Jag tror inte det.

Korvkiosken intill stationen verkar ganska så död.

01082016-DSC_726901082016-DSC_727401082016-DSC_734901082016-DSC_7290

Mittemot stationen finns det ett stort tomt, öde fält, med asfalt, vattenpussar och en flora som ingen tänker på men som är underbar.
Vild, obemärkt och överallt.

01082016-DSC_7266

Sen kommer man till parken.
Där växer valnöt, äkta kastanj, hasselnötter: stora träd, riktigt maffigt och sydländskt.

Det är det som ger den där förbryllade touchen, exotism i den skånska landsbygden.

Mittemot parken finns lantmännens odlingsområde, stora växthus där det torkas ax av något slag.
Odlingsbäddarna med sina kranar är övergivna och intagna av annan, självlärd, vild växtlighet.

01082016-DSC_730601082016-DSC_730801082016-DSC_7310

Sedan tar byn slut.

01082016-DSC_732601082016-DSC_7305

På väg tillbaka tar jag en liten avstickare en gata in i byn. Där finns en absurt välarrangerad begravningsbyrå och en fotograf som också har ett fik.

Det finns et stort gammalt magasin som har en historia förstår jag. Och en bilverkstad. I alla falla en fin skylt om en bilverkstad.

01082016-DSC_7356

01082016-DSC_7360

Det finns lugna, välordnade boningshus med små trädgårdar.
Men det finns inga människor.

01082016-DSC_7361

Jag ser en och annan i en bil, men de kunde likväl vara självkörande lådor.
Det finns mopedister, enstaka.

Det är klädda i hjälm, som vilsna, kvarlämnade riddare, på tröstlös jakt efter sin flock puttrar de ilsket genom den tomma byn.

Sen såg jag en människa som kom ut från sitt hus och hängde tvätt. Det var en man.
Och så såg jag några invandrare och några flyktingar.

Vill man träffa fler svalövbor kan man gå till ICA. Eller titta in på apoteket på torget. Där brukar de finnas.
Men på kvällen håller de sig inomhus och tar det lugnt.

01082016-DSC_7314

Det är den här lite gudsförgätna ensamheten jag gillar.

Ett saliggörande lugn.

En trygghet i att kunna flanera, se sig omkring men inte behöva se sig om.
Över axeln.

Jag skulle kunna bo i Svalöv och känna mig nöjd. Jag vet inte för hur länge, men tanken är inte obekväm utan tvärtom lockande.

01082016-DSC_7352

Men Ess skulle jag aldrig få hit.

Han är en sån utpräglad havsmänniska, jordbruk och landsbygd är inte hans grej. Allt land bortanför kusten är ingenmansland för honom.
Det hjälper inte att Landskrona ligger vid havet.
Jag tror att det är fel hav.
Han är väldigt kinkig när det gäller hav.
Hav är där han har sin båt.

Inte ens om de mogna sädesfälten böjer sig i vinden och är dränkta i gyllen ljus kan det räknas som ett fullgott alternativ.

Han är inte från centrala Europa som jag. Där det enda vatten var den stilla ån eller det klorturkosa friluftsbadet.

Där man håller sig till godo med det som bjuds.

Ess skulle aldrig trivas i Svalöv.

01082016-DSC_7344

två års tid

30042016-DSC_5307

Idag första maj var det exakt två år sedan jag blev fri. Jag minns att jag tog ungefär samma promenad då, och det var ungefär samma väder.

Det var genomlyst vackert, solen sken, då som idag.

Våren är förföriskt skir. Grönskan är nymålad och oförstörd.
Vitsippor ligger som nyfallen snö i drivor under träden.
30042016-DSC_5342

30042016-DSC_5324

Svalört, kabbeleka och blommande pors med sitt brunröda flor.

30042016-DSC_5302

Ormbunkarnas spiror.

30042016-DSC_5368

Svärdsliljor som sticker upp sin tungor vid vattnet.

30042016-DSC_5372

30042016-DSC_5349

Skuggor som faller över stigarna som snubbelrötter.

30042016-DSC_5210

Jag minns att jag tänkte det då, för första gången på fullaste allvar, hur otroligt underbart det kändes att få rå över sin tid. Att inte behöva klyva sig i två delar, att vara ett välförtjänt ett.

Jag hade inga direkta planer eller större ambitioner än vanligt. Bara att jag kunde fokusera på ett nytt sätt. Och hinna med onödiga saker.

Dagen innan hade jag fortfarande sörjt över att behöva lämna mitt arbetsrum och att inte få träffa arbetskamraterna varje dag i veckan. Inte kunna prata med dom, inte skratta tillsammans, inte planera dagen ihop.

Men sen på första maj, när solen sken så barmhärtigt vackert, kom jag genast ikapp mig och gladdes.

Idag tog jag inte riktigt samma runda. Först kämpade jag mig över stock och sten in i skogen och upp på berget. Det var fint där, trädens och buskarnas skuggor på de grå klipporna var så vackert.

30042016-DSC_5214

30042016-DSC_5219

30042016-DSC_5221

30042016-DSC_5225

30042016-DSC_5222

Mjuka mossan på gråsten, lingon- och blåbärsris, gamla grenar och efterhängsna kvistar som fastnade i håret. Svårforcerade stigar.

Björkskimret i ljusaste grönt mellan mörk tall. Avstånd och närhet.
Allt så begripligt och så naturligt, så bortanför tidningsrubriker, oro, politik och dränerande dumhet.

30042016-DSC_526630042016-DSC_5240

Min riktiga mamma tog oss alltid ut till skogen på första maj, när hon för en gångs skull var ledig från jobbet. Det kanske förkom demonstrationer även i vår lilla stad, men jag fick aldrig se dom, mamma tog oss ut i naturen. Det var lite likadant, med mycket tall, sälg med sina tusentals tända lampor och musöron på björk.

Där gick vi tillsammans, hoppandes och skuttandes och smittades av hennes entusiastiska glädje över allt nyutsprunget och ljuvligt. Och solen, den sken alltid, varje år.

30042016-DSC_5270

Så jag gör samma sak, ger mig ut och kollar in våren denna första majdag. Min runda runt Klara Mosse borde jag kunna utantill nu, men den känns lika uppfriskande inspirerande och ny varje gång, oavsett årstid, oavsett väder.

Alltid olika.

Idag var det svanar och änder. Ibland kan man få se häger, och så finns det bävrar vid vattnet, det kan man se på de välvässade trädstumparna lite här och var.

30042016-DSC_5242

Jag försöker koncentrera mig och tänka efter hur dessa två år har blivit. Och jag känner mig precis lika glad och tacksam, att jag har all denna tid i min jackficka.

Jag kanske slarvar med min tid så som med allt annat: pengarna och matvanorna och träningen. Jag kanske inte tar vara på varje minut som jag borde, jag kanske trivs med att ha det precis så.

30042016-DSC_5373

För man måste alltid lära sig att inse saker. Att man inte behöver. Man kanske inte ens behövs längre.

Så känner nog många, den dagen de slutar jobba. Den dagen de förlorar en identitet som man ställt sig bakom, iklätt sig, hur illa den än passar.

Att man inte behövs. Den riktigt gruvliga insikten kan sen vara att man aldrig behövts. Att man lyckats leva i kraft av sina egna behov. Drivits framåt och överlevt på grund av lusten att finnas till.

30042016-DSC_5375

Så nu får jag tillåta mig att strunta i saker. I det tråkiga och trista. Även om tillvaron i stort aldrig är livet på en pinne, det finns elände mer än nog åt var och en av oss. Någon gång i det mytiska förflutna har någon klåfingrig öppnat Pandoras ask och vi har nu allt sjå i världen att försöka hitta locket så vi kan stänga in allt igen, allt det som slunkit ut.

30042016-DSC_5316

Min frihetens tideräkning börjar numera den första maj 2014. Ett nytt år börjar här och nu och vad det blir är svårt att sia om. Det kanske blir ett jättebra år, helt i överensstämmelse med min föresats att lära mig nytt, engagera mig i det som är viktigt och för övrigt har så roligt det bara går.

30042016-DSC_5388

Det gångna året var alldeles för beskäftig. Alldeles för övermaga och för mycket.

Av det har jag lärt mig att säga nej: nej, nej nej. Till sådant jag inte mäktar med eller inte kan något om eller är ovillig att lära mig något om.

Därför tror jag, att detta nya år kan bli bättre, lugnare, trevligare. Jag kanske hinner teckna och skissa och anteckna och skriva jättemycket. Jag kanske skaffar mig hunden detta år.

Jag kanske knyter tätare band med min tyska syster. Jag har ett viktigt uppdrag åt henne. Hon måste hjälpa mig hitta en viss person som jag slarvat bort.

Jag kanske lär mig att hålla reda på folk och saker detta år. Jag kanske lär mig att intappa dyra kameraobjektiv i golvet hela tiden.

30042016-DSC_5379

Och sen kanske jag lär mig att hålla igen.

Det vore underbart. Att först hålla igen och sen släppa loss. Ordentligt. Så att jag känner g-kraften ända in i märgen.

Fortfarande skiner solen, lyser på mig, känns som en varm hand i nacken. Det är som en bekräftelse på att den har hört, att den har förstått och att den vill mig väl.

Så jag tar min tid och stoppar tillbaks den i fickan.
Där ligger den i gott förvar.

Min riktiga mamma hade gillat att följa med på mina promenader. Och min mormor hade älskat att få en bukett riktiga vitsippor.

30042016-DSC_529530042016-DSC_5274

 

Hälsa snyggt

hälsa7

Med handen på hjärtat:

Så hälsade vi på flaggan i skolan i USA, då i slutet på femtiotalet. Där stod vi små, pojkarna kunde välja mellan det och honnör, vi flickor la alltid handen på hjärtat och rabblade plight to the flag.

Så började vi varje morgon. Stint stirrande på de två viktigpettrar till presidenter på bild på var sin sida om flaggan, Washington och Lincoln.
Det var så vi fostrades till patriotiskt tänkande.

Med handen på hjärtat.

Och än idag ser jag det: alla gör så, Obama, Clinton, Trump.

Här har det varit ett politiskt getingbo under några dagar -en muslimsk miljöpartist inte ville ta kvinnor i hand. Så nu hatar alla alla, som vanligt. Det är dramatik inför öppen ridå, panik bakom stängda dörrar.

1355474980-0

Alltmedan vissa känner sig kränkta, vissa är förbannade, andra försvarar allas rätt till att göra som man vill, åter andra inte bryr sig ett jota.

Rent spontant hade jag inget emot handen på hjärtat-hälsningen. Om någon lägger sin hand mot sitt hjärta och ser mig i ögonen uppfattar jag det som ett mycket artigt sätt att bli bemött. Men vid närmare eftertanke kan det ju vara fel att inte hälsa på alla lika i detta nu, i detta land, i denna inflammerade politiska **vardag**.

Så Yasri Khan, synd att du inte var smart nog och tog och anpassade dig. För om det är något vi här i landet håller högt och heligt, så är det att man tar seden dit man kommer.

Jag blev lite illa till mods när stadsministern hötte till och lät osedvanligt betongpatriakaliskt när han förkunnade sitt slutgiltiga påbud:

I Sverige hälsar vi på varandra genom att ta i hand.

Så nu vet vi det.

hälsa

Det kröp och ryckte lite motfallsnervtrådarna när jag hörde det. Men det kanske bara var jag.

Som tog anstöt av ett sådant tvärsäkert påstående.

Handen på hjärtat, men nog knixas det och nigs och bockas och skrapas väldigt olikt även i dessa dagar. I vissa fall är båda könen underordnade varelser i mötet med glittrande kungligheter t ex.

Än idag.

Själv blev jag uppfostrat att niga och hälsa på alla från det jag var liten. I en småstad där alla antogs känna alla hade vi fullt upp med knixandet. Det slutade jag med när jag växt ur kortstrumporna och flyttat långt därifrån.

Ersatte det med hej och goddag och sellektivt handhälsande.

Det tog mig lång tid att vänja mig vid kramandet, oavsett kön. Jag hade svårt med detta intrång i min privata sfär av folk jag knappt kände. Jag vill gärna ha lite luft emellan mig och en mer eller mindre obekant människokropp.

Det hade med min inbitna blyghet att göra, ingen kulturellt påtvingat ovilja, alltså.

Bara fysiskt obehag. Som jag kunde jobba bort. I viss mån.

kram

Jag tror faktiskt att jag fortfarande har lite svårt för det. Helt avspänt är jag inte med denna sydländska sed som nästlat sig in även här i landet.

Jag minns att det var roligt att se småpojkarna bli vuxna någon gång i tonåren, när de plötsligt började hälsa på varandra genom att ta i hand. Denna enkla, självklara artighet markerade en gräns.

Att ta i hand är god ton så som vi ser det just nu. Allt är i ständig förvandling, så räkna inte med att det är inristat i sten, att det är för evigt just så.

Nya seder tar vid. Alltid.

Handskakandet lär visserligen vara uråldrigt. Man visade fram sin tomma högra vapenhand som tecken på fredliga avsikter.

Ordet att hälsa kommer av att man tillönskade varandra god hälsa. Engelskan hi och svenskan hej kommer båda från tyskans heil. Som betyder hel, frisk.

Ett ord, som, liksom den romerska utsträckta högerhanden, Hitler gjort helt omöjligt och icke-rumsrent.

hälsa3

Det är kanske något Löfvén kan förkunna lite tydligare:

I Sverige hälsar vi inte med utsträckta högerhänder.

Förresten läser jag att denna romerska hälsning i verkligheten uppfanns av franska 1700-talsmålare. Så inget går att lita på.

Hälsningskoden är föränderligt. Från en norm till en annan norm. Niga, bocka, lyfta på hatten, handkyss, kindpuss, dolskt blängande på främlingar.

Kramar och invecklade hiphophälsningar.

I takt med att vi möter varandra, olika kulturer, i vårt ivriga resande, i takt med att planeten krymper, så påverkas vi.

hälsa2

Det sydafrikanska sättet att handhälsa, med vridningar och tumkrokar som jag mötte då det begav sig ingav mig en lätt känsla av att jag stött på någon som ingick i ett hemligt sällskap.

Som höll på att värva mig.

Nu börjar man här och var bli riktigt ordentligt orolig för att vi ska kastas tillbaks till ett segregerat hälsande som inte passar sig. Det är faktiskt inte bara muslimerna. Det är ortodoxa judar också. Och en och annan inbiten retrokristen.

Som inte vill ta kvinnor i hand.

I många länder hälsar man utan kroppskontakt. Det är bäst, att Löfvén läser på. I fall han ska ut och resa i tjänsten. Det är inte bara Märkel som ryggar undan franska kindpussar. Det finns många falluckor om man stirrar sig blint på handskakningen.

Handslaget ska vara kort och bestämt. Säger reglerna. Men inte järnhårt. Och inte heller löst och obehagligt. Och så ska det inte pågå mer än någon sekund.

Så håll reda på tiden. Oändligt långt handskakande kan vara extremt obehagligt, inte extra vänligt, bara extra påfrestande.

Och så ska man ha ögonkontakt.

Och handen på hjärtat, dessa benkrossande handslag som vissa (oftast män) kör med får mig inte bara att stöna av smärta inombords, det får mig att känna mig ynklig också.

Nedtryckt.

Jag har råkat ut för många obehagliga handhälsningar. Både privat och i jobbet. Kalla, slappa fiskar. Blickar som svajat och vikt undan. Blickar som inte vill se på en.

hälsa6

Ska man prata om diskriminering så ta en titt på mannen som möter mig i dörren, räcker fram sin obehagligt motvilliga hand och sedan pratar enbart med min manlige medarbetare vid min sida.

Även om det var jag som höll i rodret.

Då kan t o m jag bli irriterad.

Gubbtjuv. Eller pojkslyngel.

Lär dig vett och etikett. Läs Margareta Ribbing. Eller gå en kurs i likabehandling, om du vill ha kvar ditt jobb.

Det finns några välinarbetade könsolikheter, trots allt. T ex det manliga ryggdunkandet.

Ska vi kvinnor kräva att bli ordentligt mörbultade i översvallande gemytlighet när vi möts?

Rätt ska ju vara rätt. Kramar är ju numera inte reserverade för kvinnor enbart, även om det i vissa manliga kretsar (och hos mig) sitter långt inne.

Jag mötte en gång en lustig italiensk tandläkare, vän till min svärsfar. Ytterst latinsk väluppfostrat. Han kom nog från en speciell gräddfil från ett extra belevat samhällsskikt.

Han handkysste alla kvinnor, okritiskt. Det var extremt läbbigt, för han grep tag i ens hand, lyft upp den till munnen men kysste sen ungefär tre kilometer ovanför handen i luften.

Jag vande mig aldrig. Det var lika överraskande varje gång. Och ganska könsrelaterad. Så bar han sig verkligen inte åt mot svärfar.

Nog skriver han oss det på näsan, vår gode landsfader, hur vi ska hälsa.

Inte handlar det om om vi tar i hand eller inte. Inte vill vi tvinga t ex en med bacillskräck eller beröringsfobi att nödvändigtvis ta en annan människa i hand.

Jag menar, visst handlar det om att vi inte är bekväma med åtskillnad. Ska vi böja oss för religiösa fixa idéer i vårt sekulära samhälle som vi är så stolt över?

Det känns dumt att hålla fast vid sin uppfostran, även om det sitter långt inne, kom igen, sträck fram näven också till kvinnorna.

Och förresten så finns det kvinnor som inte vill hälsa på män. De får också på nöten. Det blir så krångligt med alla avarter ute i det allmänna umgängesrummet.

Då och då måste man göra avkall.

Då och då måste man göra avbön.
Handen på hjärtat, då och då ligger det både vett och etikett i att ta skeden i vacker hand, följa strömmen, inte väcka den björn som sover.

I alla fall om man vill ha framgång som politiker. Dom syns ju så väl.

Så hur gör vi nu, när handskakningen är så viktig. Vågorna i ankdammen går höga och skvalpar över åt alla håll och kanter.

Det bästa är kanske att införa en Eu-direktiv, som det stod någonstans.

En och en halv handskakning om 0,8 sekunder under ögonkontakt.

Det känns inte speciellt trevligt när någon avvisar ens utsträckta hand, oavsett av vilken anledning, oavsett vem.

Men att tvinga folk?

I detta land som utomlands har rykte om sig att ingen hälsar på någon. Här, där man inte ens hälsar på folk man trängs med i hissen.

Det viktiga är väl ändå att vi hälsar på varandra, inte sant?

Handtag, famntag, klapp eller kyss.

Det kan kvitta.

Sedan kan vi gå vidare och lägga energi och krut på viktigare, mer angelägna saker.

Jag menar, nog har vi tillräckligt med storpolitiska alternativ att välja på.

hälsa5

Kulturdoping

15042016-IMG_1255

Av och till dyker dopingskandalerna upp.

Än den ena, än den andra avslöjas, kända som okända, megastjärnor som betydelselösa randfigurer. Enskilda och hela landslag och t o m vissa länders alla friidrottare.

Hur funkar detta egentligen?

Finns det ett dopingpiller som kan hjälpa oss, kulturutövarna, som förvandlar våra febriga hjärnor till sprakande guld?

Jag menar, girigheten är ju affärsmännen, de rikas, bankernas alldeles eget potenta lyckopiller.

Och många är det, av alla människor, som mer än gärna dopar sig med dumhet.

Helt frivilligt och utan ånger.

Dumhet som mental doping griper omkring sig som en präriebrand.

Det är så lätt att slippa tänka själv.

Det är så lätt att vandra på den breda, färdigkrattade  stigen.

Ingen verkar bry sig om sidoeffekterna: all denna gudsförgätna rädsla, all denna ihåliga paranoja, denna otrygghet.

Ett dunkelt seende blir effekten. Hjärnan, den blir svart.

15042016-IMG_1263

Så vad funkar om man vill dopa sig, som vanlig, dödlig kulturutövare?

Vad ska de hitta på: målarna, poeterna, författarna.

Konsthantverkarna vid sina sybågar och drejskivor, med sina slöjdknivar i högsta hugg.

Dansarna (ja, där funkar väl förresten samma droger som de som idrottsmänniskorna tar), skådespelarna.

Sångarna, och musikerna som hukar där, vid sina stora och små instrument, över sina notblad.

Dirigenterna. Vad behöver de, för att svinga taktpinnen mer frenetiskt, med ännu mer finess?

Hur dopar de sig, hur gör de, för att öka sina prestationer?

Hur göra för att komma lite längre, bli lite ännu lite bättre. Bli mera infallsrik och mera  genuin och originell?

När det inte tycks räcka med den goda viljan, år av utbildning och ett brinnande intresse?

När man står där och stampar i framgångens mörka farstu och tänker: lite doping skulle göra susen.

Eller när själsliga infektioner, mentala diskbråck och  psykiska menisker behöver lite överbryggande smärtstillande doping?

Något som hjälper en att ta sig an alla dessa hinder?

 

Flaskor med idrottens extra allt- piller är för kulturutövaren lika inspirerande som en påse nonstop. Det behövs något annat, men vad?

Inte kaffe och inte nikotin. Och inte sprit. Det är passé och otidsenligt. I alla fall är rökningen det.

Helst inte knark. Det har ju många försökt sig på och blivit grymt besvikna eller dött av det.

Det kan ge omedelbara geni-vibbar, visst, men i efterrusets bleka krankhet ter sig den i marijuanadimman obeskrivligt gröna bananen som just bara grön.

(Självupplevt. I ungdomens upptäckar-fas. Preskriberat)

Allt blir så melankoliskt mediokert, det som lät så grandiost, så fint, som skimrade så överjordiskt vackert.

Missmodigt miserabelt. Meningslöst.

Nej, kulturen dopar sig med preparat, inte ens olagliga är de, och lätt att komma över:

Man kan dopa sig med entusiasm!

Men sidoeffekten kan lätt leda till att man stupar och går rakt in i väggen.

Man ligger där, blåslagen, och undrar:

Var detta allt?

Utbränthet: allt blir grått.

15042016-IMG_1260

Man kan dopa sig med ambition!

Och alltför höga doser ger att man grips av högmod, bitterhet och gallsjuk avundsjuka.

Nu ser man rött. Hjärnan brinner.

15042016-IMG_1261

 

Allt skapande är alkemi. Allt är magi och trolleri på hög nivå.

Att spinna halm till guld, precis som i sagan. Hjälpen man får av trollet Rumpelstitzchen är den ultimata dopingen.

Man säljer sin själ.

Man säljer sin själ till djävulen vid kreativitetens korsväg. För att man vill vara bäst.

För att man vill skapa det som finns där innerst inne.

Som har så svårt att komma fram och lösgöra sig från skuggtillvaron på den platonska grotteväggen.

 

Så när kan vi köpa lite skaparglädje, mer ambition, förunderlig magi och förbjuden trolldom av hänsynslösa dealers?

Det skulle i alla fall ge skojiga rubriker:

 

Konstnär påkommen med att ha förhöjda värden av skaparglädje i blodet!

Skandal på operan: hela ensemblen ertappat med att vara påverkat av förbjuden entusiasm!

Skulptören har lurat till sig uppdraget med otillåten hög ambitionsnivå!

Intressant.

Man vet ju aldrig.

 

15042016-IMG_1267

 

 

 

 

 

 

.

 

Det brinner

102

Sticka i brand, broderi

Bo Setterlind var en av dessa mycket speciella, folkkära poeter med sin visionära religiositet, sin natur- och vardagsnärhet.

Och sin speciella röst.

Tidigt började jag läsa honom, i tonåren rycks man gärna med av hans märkliga, febriga själfullhet.

Den här dikten är från en samling som heter Mörkret förgår.

Boken är utgiven 1980.

Poeten dog 1991.

Förändras tillståndet i världen någonsin? Blir det någonsin bättre?

Har det någonsin varit annorlunda?

 

DET BRINNER!

 

Det brinner!

Det brinner!

Världen med sina data-anläggningar, kristallpalats

och svävande städer,

världen med sina krigsindustrier,

världen med sin lyx, sina filmfestivaler,

sina flytande fästingar,

världen med sitt avfall, sina atomsopor,

sin avgudadyrkan, sin korruption,

världen med sina fördomar, sina instruktioner,

sina haciendor, sina plutoniumverk.

 

Det brinner!

 

Världen med sina överljudsplan,

världen med sin kapprustning,

världen med sina kärnprov,

världen med sin människojakt, sin mångalenskap

och sina koncentrationsläger.

 

Det brinner!

 

Och i pressen och i televisionen ser vi

flygbilder av den rosslande tillvarons sista andetag,

världen med sina raketuppstigningar,

sin krympande civilisation

och – i brist på landvinningar –

sin allt spökliknande narkotika.

 

Det brinner!

 

Och inte långt från vätebombslagren

bor de färgade.

De färgade med sin kärlek,

de färgade med sin frihetskamp,

de färgade med sin sorg,

sitt uppvaknande och sina lidanden.

Och på betryggande avstånd från dessa

bor de skenheliga,

de priviligierade,

de likgiltiga,

de korrumperade,

salongsgerillan.

 

Men i världen bor också andra.

Där bor han som vet allt om napalm,

han som knappt kan andas,

hon som skall föda,

han som ser på

och han, som vet allt om bakterier.

 

Mitt i lågorna!

 

Där bor de statslösa,

de torterade,

de kristallklara,

de som blivit över

och de som skall dö ensamma,

de kristuslika.

Dessa och många andra bor där.

 

Och nu

se, vad dom blir lågornas rov!

 

Alla oskyldiga

Hon som sträcker sig efter oss,

hon som kvävs,

hon som vill rädda oss

från oss själva,

hon som fött oss

och därför dör.

Är detta verkligheten?

 

Det brinner!

 

Världen med sina prognoser,

sina utvecklingsprogram, sina säkerhetsanalyser

och intelligenta gissningar,

världen med sina spelplaner, sin vidskepelse,

sina glasmassor, bergrum och plutoniumlager.

 

Villkorslager, offentliga utredningar!

Siffror, beundran, högtidliga deklarationer!

 

Världen, som är på väg att explodera,

hör ingenting.

Världen, som tror sig ha all makt,

gör ingenting.

 

Världen med sina luftfästningar, sina supertätorter,

sina ändlösa oljefält, sina kärnkraft,

sina interkontinentala gasledningar,

världen med sina strålningspoliser, sina fjärrstyrda

griptänger, sina rullande trottoarer och luftkuddetåg,

världen med sina stenciler, tabeller och kommissioner,

sina hemterminaler, sina hönsfabriker, sina snabbananer

och sina ultraljudsapparater,

världen med sina syrgasdräkter

och bildtelefoner, sina evighetsmotorer.

 

Allt brinner!

 

Det brinner!

Det brinner!

Hela Jorden brinner!

 

Och här

står vi

med våra stackars brandsprutor!

 

 

 

Storartat och extremt dimmigt

25032016-DSC_4099

Detta är vad man (om man är lika med jag) kan göra när man (jag) är i fjällen och det är påsk och blandat väder, ibland si, ibland så:

Man kan läsa

man kan brodera

man kan – i nödfall – lösa korsord

och så kan man fördriva tiden med att elda i braskaminen och äta påskgodis.

Man kan självklart också åka skidor. Det är ju därför vi har kommit hit. Det, och att fira en åttioårsfödelsedag.

Men det som alla andra gör med största entusiasm gör jag enbart av nödtvång och för att inte betraktas som motfalls och udda.

Plikttroget och med en viss tillfredsställelse (trots allt) åker jag längd. Mina gamla skidor har Ess försett med nya bindningar och jag fick också nya, fina, vita pjäxor.

Så  lite roligt är det.

25032016-DSC_4097

 

Man kan också gå och hälsa på det ”riktiga” fjället, en bit bortom de vanliga skidbackarna som är strösslade med myrstora, påskglada slalomåkare.

Nipfjället håller liksom på sig, är grandiost vackert, förnämt ödsligt och oberört.

Precis så som ett fjäll ska vara. Det ska slå ned en i skona med sin oändliga storhet, det ska nagla fast en mot marken och samtidigt ska det få oss att tappa andan.

Av respekt, förtjusning och tacksamhet.

Här är gudagott, bedövande ensamt. Här är storartat tyst.

Och idag, extremt dimmigt.

26032016-DSC_4154

Så såg det inte ut när jag avlade besök senast, i augusti. Då var det höstfagert, praktfullt, med himmelshög, himmelsblå luft.

Idag tog vi en promenad inuti ett moln.

Dimmigt vitt, knappt genomskinligt, med ett silvergrått luftlager som ett mjölkigt filter.

26032016-DSC_4156

26032016-DSC_4153

26032016-DSC_4152

Bistert blåste en liten men ettrigt vrång vind rakt igenom jackan. Snö yrde upp och omkring i sidensjalstunna sjok.

Ett tag lekte Ess och jag att vi var barnen från Frostmofjället men allteftersom fjällvinden bet omkring sig tappade vi lite av entusiasmen.

26032016-DSC_4148
26032016-DSC_4145

Vi orkade inte gå så långt idag, jag i mina lånta näbbstövlar och ess i rödrutig jacka som den värste skogfjällsbonden.

Dimman gjorde att händelselösheten nästan slog knut på sig själv. Det var bara vi, varken mus, människa eller ren syntes till. Spår fanns det i mängder: skidspår, skoavtryck, märken efter olika stora tassar med klor.

26032016-DSC_4137

26032016-DSC_4135

26032016-DSC_4134

26032016-DSC_4137

Inga renar idag, fast här finns faktiskt landets sydligaste sameby. Idre heter Eajra på samiska, och det står det på vägskyltarna till och med.

Och renar ser man jämt.

Och lite längre ner längs landsvägen vajar den vackra samiska flaggan. Fast då i ett nytt spektakulärt fjällstugebyggnadsjippo – sammanhang för turisterna.

Jag som hade propsat på denna utflykt hade en liten, liten, svag förväntan på att få se troll. Jag hade ju nyss läst Stallo och visste, att de gömmer sig i olika djurhamnar.

26032016-DSC_4122

26032016-DSC_4126

26032016-DSC_4114

Men allt var enbart dimma, allt var tomt.

Träden var idag osedvanligt grafiska, avstånden omärkliga och opålitligt diffusa.

Det var det som var: träd, snö, klippblock, allting i svart och grått. Enda färgen som fanns var Ess i sin röda jacka och vandringsledsmarkeringarnas röda kors.

26032016-DSC_4151

26032016-DSC_4149

Ett förtrollande sagoland var det. Lite ogästvänligt men vackert, underskönt, hemlighetsfullt.

Som tagen ur en fantasybok.

Och vi två, som stövlade omkring här, blev en del av det, en del av berättelsen.

En ytterst liten flisa i Nipfjällets oändligt långa, ödsliga berättelse.

Jag tog mina bilder. Sen vände vi.

26032016-DSC_4143

Åkte ner, hemmåt. Mot bättre väder och en ljusare dag.

Visserligen idag en timme kortare än annars, men ändå.

Det är ju sommartiden som har börjat.

26032016-DSC_4124

 

 

 

Duvor

 

29102015-IMG_8736

 

Det är världspoesidagen idag, sa dom just på radion.

Så därför blir det en dikt idag.

 

Den här skrev jag för länge sedan.

Varför så dystert, så dystopiskt, jag som är så glad i hågen för det mesta.

För att ett visst mått av mörkerseende rensar upp i den mentala bråten och ger plats att dansa och luft att andas.

Jag har kvar den lilla dikten och då och då undrar över den.

Den passar, till mycket.

 

Duvor

Det faller duvor från himlen

döda duvor och levande.

Jag hör de fuktiga vingslagen

och ilningarna i marken

när näbbar och klor borrar ner sig

i mjuk mylla.

 

Allt är över.

 

Våra barn, våra ättlingar

kommer att

plocka döda duvor

frå marken.

död-svart-duvafågel-35699528